En gruvarbetares hågkomster.

   Ur anteckningar efter Anders Eriksson från gården ”Kammars” i Berg.

   Gruvarbetarens yrke liknar inget annat. Hårdare än andra arbeten, och under ständig livsfara utövas detta icke ovan jorden utan 100-tals meter under dess yta, och arbetaren är därför under sitt arbete tidvis skild från människor och omgivningen av ett mörker som är djupare än nattens.

   Följande tilldragelser från mitt liv i gruvorna äro icke nedskrivna för att de i och för sig äga något märkvärdigt. Händelser sådana som dessa inträffa ofta vid arbete i de mindre gruvorna, där brytningen sker ryckvis med långa mellanrum, och därför sällan tillräckliga skyddsanordningar utbyggts. Det som för mig framstår såsom varande märkvärdigt, ja som ett Guds under, är att jag varje gång bevarats från döden. Mina anteckningar kunna dock tjäna att något belysa de förhållanden under vilka gruvornas folk ibland kämpa för livets uppehälle och understundom även för livet.

   Norr om och i närheten av stora Kalkbrottet i Berg ligger den gamla Malmbergsgruvan. Efter att en lång tid ha varit förlagd, bearbetades denna gruva åren 1876-1880. Då hade jag mitt arbete där. Det sistnämnda året lades den åter öde på grund av att järnmalmstillgången var allt för ringa, men kanske lika mycket till följd av att bergets lösa beskaffenhet, täljstensblandning, så ofta genom instörtningar hotade med olyckor.

   En dag voro vi tre man sysselsatta med att från arbetsrummet i gruvan köra fram berg till ”Tunnuppfodringen”. ”Räven” var fullastad och vi hade, skjutande den framför oss, endast hunnit några alnar framåt i gången, men det var dessa få alnar som räddade våra liv. I detta ögonblick hörde vi i förfärande närhet bakom oss ett dån som fyllde gruvans rum och gångar. Våra lampor släcktes av lufttrycket och vi själva nästan bedövades av skrällen. I första ögonblicket visste vi icke om vi voro levande eller döda. När vi åter fått eld på lamporna och vände blicken mot arbetsrummet funno vi detta instörtat, och platsen, som vi nyss lämnat, var nu fylld av på varandra upptornade klippmassor. Av en nådig försyn hade vi fått våra liv till skänks.

   En liknande händelse inträffade endast kort tid därefter i samma gruva. Åter fick jag en känning av dödens kalla andedräkt.

   Jag skulle under ett nattskift fullborda en del borrningsarbeten och stod på kvällen med borrknippan på ryggen färdig att stiga ned i gruvan. Redan hade jag satt min fot på stegen, då berget skakade och ett dån nerifrån djupet bar budskap om ett nytt väldigt ras. När jag så småningom vågade stiga ned fann jag tunneln till arbetsrummet igenrasad och avspärrad av väldiga block. Skräckslagen insåg jag, att om jag varit endast en minut tidigare på arbetsplatsen så hade jag blivit krossad under bergmassorna eller levande begraven. Hade raset skett på dagen skulle detsamma sannolikt ha blivit mina kamraters öde. Nu tog det veckor att spränga blocken och rensa gruvan.

   Med tillfredsställelse hälsade vi underrättelsen om gruvans nedläggande. Detta var år 1880 och allt sedan dess växer al och gran ostört kring Malmbergsgruvans kanter.